Utdrag ur några kapitel av "Ellinors hjärta"

Prolog

1918.

Ellinor var nitton år. Alltsedan hon föddes och för första gången tog ett andetag utanför sin mors kropp, hade hon haft vetskap om att hennes liv var förutbestämt att bli något alldeles extra. Och nu, när hon äntligen blivit vuxen, kände hon att det var nära förestående. Hon önskade bara att hennes familj också kunde se det. Hennes far älskade henne högt och rent, men ibland kändes det som om han önskade ha kvar den lilla flickan istället för den unga kvinna hon blivit.

”Ellinor!”. Fars röst ekade från salongen. De mörka träpanelerna i korridoren mellan Ellinors kammare och det stora rummet tycktes förstärka ljudet av hans barska stämma. Ellinor satte fast den sista nålen i sitt rödbruna hår, reste sig från stolen och öppnade dörren mot korridoren.

”Jag kommer, far!”. Den citrongula klänningen fladdrade kring hennes ben, medan hon på lätta fötter småsprang mot salongen. Hon var strax hos sin far där han satt i sin kära öronlappsfåtölj intill den öppna spisen. Där brann ingen eld just nu, det var ju mitt på dagen.

Hon lutade sig mot honom och gav honom en lätt kyss på kinden.

”Vad ville far?”. Ellinor var van vid att passa upp på pappa när han var ledig. Det var som om både hon och han roades av det. Det var hans sätt att visa att han behövde henne, och det hade Ellinor inget emot.

Hennes pappa tog pipan ur munnen. Han lät den vila i handen invid sitt ansikte. Ellinor tyckte om när han rynkade ögonbrynen och försökte se allvarlig ut, för hon visste ju att han alltid hade ett leende redo för henne där bakom den stränga blicken i de blå ögonen.

”Du minns väl att Löwanders ska komma idag? De har sin son med sig”. Fadern höjde på ögonbrynen som för att förtydliga sin outtalade fråga. Ellinor suckade. Hon förstod vad han menade. Hennes far och hennes mor hade pratat sinsemellan om Löwanders son, och hur han vore ett bra kap för deras dotter. Kanske de inte var medvetna om att Ellinor visste om deras planer, men huset de bodde i hade tunna väggar och det var inte svårt för Ellinor att snappa upp även samtalsämnen som kanske inte var avsedda för hennes öron.

”Ja, far”, suckade hon. ”Jag ska vara oemotståndlig. Som vanligt”. Ellinor skrattade och snurrade ett varv på golvet framför faderns fåtölj så att kjolen på hennes klänning stod ut. Hon märkte att hennes pappa tyckte om det han såg. Hon visste att han älskade henne. Hon älskade sin far också, men ibland önskade hon att hon själv fick bestämma vilka pojkar hon skulle göra sig till för.

Utdrag ur kapitel 4

Vattnet runt ångaren speglade solljuset och lät tusentals små diamanter gnistra på ytan. Det var nästan smärtsamt för ögonen, så Ellinor lyfte sin blick och såg istället in i Ludvigs mörka och lugna ögon. Han hade ställt picknickkorgen på däcket emellan dem, och höll hennes hand. Han var varm, och smekte försiktigt Ellinors handrygg med sina fingrar. Det var underligt upphetsande tyckte Ellinor, trots att det ju egentligen var helt oskyldigt. Hon såg på Ludvig att han längtade. Längtade efter att ge henne något mer än bara kyssar och smek. Och så rodnade hon igen. Hon vände snabbt sitt ansikte åter mot vattnet, medan hon kände hur Ludvig fortsatte titta på hennes profil. Det var en underbar känsla, att ha någon som inte kunde vända sina ögon från henne. Hon förstod inte vad denne stilige man såg i just henne, men tog emot det hon fick.

Båten lade strax till. Det var en välbesökt ö så här dags på året, men Ellinor brydde sig inte om de andra paren som haft samma idé om utflykt. Istället gick de hand i hand längs vägen invid vattnet. De hittade strax en lummig plats vid en skogsdunge en bit upp från vägen. Ludvig tog en filt ur korgen och erbjöd Ellinor att sitta ner. Hon vek in sina ben under kjolen och hjälpte Ludvig att plocka ur det som fanns i korgen. Han hade även packat ner en flaska champagne, något som Ellinor aldrig hade smakat. Ludvig tog bort folien från flaskan, och lossade försiktigt metalltråden. Därefter satte han tummarna under korken, och med en ljudlig smäll flög den iväg upp i luften. Ellinor kunde inte låta bli att skratta. Hon sträckte fram sitt glas och lät Ludvig fylla det med den bubblande drycken.

”Skål för en fantastisk tös som vill vara med just mig!”, sa Ludvig. Han hällde snabbt i sig innehållet i glaset. Ellinor försökte göra detsamma men blev överraskad av bubblorna och satte nästan i halsen. Det var gott, tyckte hon, och förvånades igen över varför ingen hade berättat det för henne förut. Hennes föräldrar hade ju bjudit gäster på det flera gånger, men hon hade aldrig varit intresserad av att smaka. Det hade hon ju ändå inte fått lov till, ens om hon hade frågat. Men nu visste hon att detta var något hon skulle föredra, om någon erbjöd henne ett glas.

Ludvig skrattade. Han hade noterat Ellinors förtjusta min.

”Har du aldrig druckit champagne?”. Ellinor skakade på huvudet. Ludvig fyllde på hennes glas.

”Det får vi råda bot på snabbt som sjutton!”, fortsatte han. Och utan att de ens börjat på maten, var snart hela flaskan tömd. Ellinor kände sig upprymd och glad. Och lite yr. När hon mötte Ludvigs blick visste hon vad hon ville. Hon lutade sig fram mot honom och lade sina läppar mot hans. Hon kände hur han svarade, och snart låg de ner på den tunna filten. Ellinor kände hur det ojämna underlaget tryckte mot hennes rygg, men just nu brydde hon sig inte. Ludvigs händer blev alltmer krävande, men hon älskade varje sekund.

Utdrag ur kapitel 5

”Försök slappna av. Lägg armarna på armstöden, luta dig tillbaka, och blunda”. Ubbe gjorde som Ernst sa. Den stora fåtöljen anpassade sig efter hans rörelser och Ubbe kände hur fronten på fåtöljen reste sig och blev ett stöd för hans ben. Han låg nästan ned nu, och tyckte det var skönt att blunda och bara lyssna på rösten som talade lugnt med honom. Ernsts stämma fick honom nästan att somna. Rösten fortsatte och började försiktigt uppmana honom att minnas. Han såg Alex framför sig, och kunde inte hejda ett litet skratt. För Alex stod där framför honom och pratade om ett band han sett som han ville börja arbeta med. Att se honom brett leende och med stora gester uttrycka sitt gillande, gjorde att Ubbe var tillbaka i den stunden. Han kände dofter, hörde Alex röst så tydligt som om han vore där, och kunde nästan inte längre höra Ernst. Denne var mer som en viskning i bakgrunden.

”Nu vill jag att du försöker tänka dig tillbaka till din barndom. Tänk på något glädjefyllt, och berätta vad du ser”.

Plötsligt, utan att Ubbe själv egentligen ville det, försvann Alex framför hans ögon. Han upplevde det som att han rusade genom rymden, en hisnande känsla. Sedan befann han sig i en badbalja! Han tittade upp och såg in i sin mors ögon. Mamma! Ubbe snyftade till. Han hade inte ens tänkt på sin mamma på flera år. Och här var han nu, och kände hur hennes hand rufsade honom i håret, medan han plaskade i vattnet. Solen värmde hans ansikte och vid kanten av badbaljan stod Rex, hunden han haft som liten pojke. Labradoren stod på gräsmattan med nosen vid kanten av baljan, som om han väntade på att Ubbe skulle skvätta vatten på honom. Rex älskade också vatten.

”Hur gammal är du”, hörde han rösten fråga.

”Fyra”, svarade Ubbe. ”Jag är fyra år, och badar i trädgården. Det är varmt och sommar och mamma luktar så gott”. Ubbe njöt av känslan av trygghet där han befann sig och hade gärna stannat kvar för alltid. Men rösten i bakgrunden uppmanade honom att släppa minnet och vandra vidare. En känsla av instängdhet föll över honom och han började känna paniken komma, innan rösten guidade honom förbi och längre tillbaka. Han svävade. Men så var det som om någon drog i en broms, och nu stod han helt plötsligt framför en stor dörr till ett hus. Där var hans mor igen. Och hans far. Ändå var det andra personer. Ubbes medvetna jag reflekterade ett ögonblick över det faktum att han verkade ha haft två olika mödrar, men minnet av platsen han befann sig på tog snart över. Han kände sig stilig, för han var välklädd och hade putsat sina skor. Hans far ringde på dörren, som strax öppnades. Där innanför stod herrskapet Bengtsson och välkomnade både honom och hans föräldrar. Längre in i hallen såg han Ellinor närma sig. Ellinor! Hon var en sådan vacker flicka! De hälsade på varandra. Han bockade djupt och presenterade sig. ”Ludvig, trevligt att träffas”.

”Ludvig?”, tänkte Ubbe. ”Javisst ja, jag heter Ludvig”

Utdrag ur kapitel 6

Ludvig reste sig upp, och Ellinor gjorde detsamma. Med en gest presenterade Ludvig henne för Axel.

”Det här är Ellinor, min flickvän. Visst är hon vacker!”. Ellinor rodnade, men sträckte fram sin hand mot Axel. Han tog den. I den skumma belysningen blixtrade det till, och Ellinor drog snabbt tillbaka handen. Det hade huggit till, som en stöt, och hon såg på Axel att han känt detsamma. De skrattade båda två, och försökte igen. Denna gång gick det bättre.

”Axel”, sa Axel, och bockade lätt. När han sedan såg in i Ellinors ögon och hon mötte hans safirblå blick, fylldes hon av en underlig känsla. Hon kände att hon var hemma igen. Hon hade varit borta. Hur länge visste hon inte, men denne man fick henne att känna att hon var funnen igen. Hon var inte längre vilsen. En del av henne skämdes över hennes reaktion. Hon var ju Ludvigs flickvän. Hon tyckte ju så mycket om Ludvig. Hur kunde hon känna sådan attraktion gentemot denne man som hon just träffat? Hon kunde inte längre vända bort blicken. Trots att Axel såg rakt på henne och verkade kunna se igenom henne, så studerade hon hans ansikte. En rak näsa med en bred rygg, och under den en tunn mustasch ovanför en generös mun. Hans överläpp hade ett lustigt sätt att lägga sig över underläppen, som gjorde att han såg lite bister ut. Men så log han igen. Hans ögonbryn var mörka, skarpa och vinklade och gav honom ett lite farligt utseende. Ändå förstod Ellinor när hon såg in i hans blå, blå ögon, att hans själ var vacker.

Utdrag ur kapitel 29

Det var ett litet företag att få plats med den stora kjolen i droskan bredvid Axel. Ellinor var rädd om den, hon ville ju inte att den skulle få fläckar. Axel såg till att tyget inte var i vägen när han stängde dörren till bilen, och gick sedan in och satte sig på andra sidan. Han log mot Ellinor.

”Vad fin du är, min Ellinor”.

”Och du med, Axel”. Ellinor tyckte Axel passade väldigt bra i dessa sekelskifteskläder, och han bar den flotta stråhatten som om han aldrig gjort annat. Han hade käppen placerad mellan sina knän, och strök med ena handen över alabasterknoppen. I passagerarsätet där fram satt Louis, med Ellinors stora hatt i sitt knä. Han fick hålla undan floret så att chauffören kunde växla ordentligt medan han körde. Louis dukar, staffli och färger låg i kofferten.

Louis hade föreslagit att de skulle åka till en plats han tidigare upptäckt, där den möbel Louis beskrivit för dem stod kvarglömd bland träden. När han berättat för dem om sina planer, hade Ellinor tyckt det låtit väldigt romantiskt. Nu blev de avsläppta bland grönskan uppe i bergen, och så fick Ellinor med egna ögon se vad Louis beskrivit. Framför dem stod en trädgårdsgunga under trädkronan av en stor ek. Gungan var nästan helt täckt av en humleliknande klängväxt. Louis gick fram till den och började riva bort det som täckte sitsen. Naturen verkade ha gjort sitt bästa för att dölja den en gång vitmålade trägungan. Färgen var avflagnad och träet under hade börjat murkna. Ellinor tyckte den såg lite gisten ut även där gungan var fäst i en överhängande balk, men Louis satte sig i den utan betänkligheter. Den höll, men länkarna i de rostiga kedjorna gnisslade när de åter fick röra på sig, som om de inte riktigt hade lust.

”Kom och prova”, sa han, och vinkade dem till sig. Axel tog mod till sig först, och satte sig försiktigt på brädorna intill Louis. Träet var nog inte så murket som Ellinor hade trott, för den höll fortfarande. Louis reste sig och erbjöd Ellinor sin plats. Hon slätade till kjolen och satte sig ned. Axel stötte ifrån med fötterna så att de gungade lite fram och tillbaka. Ellinor tittade upp och såg hur grönskan omgärdade dem. Det var onekligen romantiskt, men kanske inte helt säkert.

”Den är lite gammal”, sa hon försiktigt, som för att göra Louis uppmärksam på att kanske inte alla såg magin i hans vision. Louis skrattade.

”Ja, är den inte fantastisk? Och om ni är oroliga över att det inte ska bli så vackert som ni tror, så kom ihåg att jag är en konstnär. Det blir precis så hänförande som jag bestämmer. Det som är murket och grått nu, kommer att se nymålat ut i min tavla, tro mig!”.

Det hade ju Louis rätt i, förstod Ellinor. Hon såg på Axel, som verkade ha smittats både av Louis entusiasm och av atmosfären på denna plats. Han lutade sig mot henne och kysste henne.

”Det kommer att bli en vacker tavla Ellinor, hur kan det inte bli det när du är med i den?”. Och så log han sitt breda leende. Ellinor behövde inget mer.

”När ska vi börja?”, frågade hon.

”Vad sägs om nu?”, föreslog Louis. Han ställde upp staffliet en bit från gungan, och placerade duken på det. Sedan tog han upp hatten från gräset och gav den till Ellinor. Hon satte den på sig. Axel och hon satt vända snett mot varandra, och vid kanten på hennes kjol stod parasollet. Axels käpp stod lutad mot buskarna intill honom. Alabasterknoppen lyste i solskenet, och medan de förlorade sig i varandras ögon hörde de hur Louis med snabba penseldrag påbörjade sitt mästerverk. Men så verkade han ha ångrat sig något, och gick fram till gungan igen. Han tog försiktigt med båda händerna runt Ellinors ansikte, och lutade hennes huvud på ett sätt han tyckte var passande. Sedan gjorde han likadant med Axel. Hans händer verkade lika ömma medan han höll om Axels huvud, och Ellinor såg i Axels blick att han inte var oberörd. Louis stannade upp en sekund, fortfarande med händerna om Axels ansikte. Det var någonting som skedde i denna stund, det förstod Ellinor. Men Louis fann sig lika fort som han verkade ha förlorat sig i Axels blick, och gick tillbaka till staffliet.

”Märkte du det där?”, viskade Ellinor till Axel. Han log mot henne.

”Ja, vem är han? En fascinerande man”. Axel slog ned blicken, och Ellinor tyckte sig se hur hans kinder blev rosiga. När han såg på henne igen, förstod Ellinor att Axel kände samma sak som hon. 

Utdrag ur kapitel 36

Redan nästa dag tog Louis dem med upp på höjderna vid Sacré-Coeur. Utsikten var hänförande, och Ellinor förstod varför så många konstnärer kom till denna plats på jorden för att inspireras. Vyn över staden manade till att bli förevigad. Hon kände sig lite avundsjuk på dem som hade förmågan att översätta det som ögat såg, till handen och till duken. Som Louis. Själv fick hon förlita sig till minnet. Men hon visste ju när hon såg Axels profil avteckna sig mot himlen över Paris, att hon aldrig skulle glömma. Han var hennes inspiration, och någon som alltid skulle vara med henne.

Ellinor huttrade lite. Trots den soliga dagen, bet en kall vind. Hon såg på Axel att även han numera var ovan vid kylan, efter att ha vistats nästan ett år i varma Kalifornien. Louis borde ju ha samma problem, tänkte Ellinor, men han tycktes vara helt oberörd av kylan, trots den tunna ullkavaj han bar. Han såg bara lycklig ut.

”Varför tog du inte med dig ditt staffli och lite dukar och färg?”, undrade Ellinor. Louis svarade med att peka mot sitt huvud.

”Jag får samla intrycken här så länge. Färgen mår inte så bra av kylan, så måla får jag göra när jag hittat en ateljé jag kan hyra in mig i”.

Naturligtvis. Ellinor kände sig lite dum, men förstod att Louis inte förväntade sig att varken hon eller Axel skulle ha den kunskap han själv besatt.

”Säg bara till när du vill att vi ska stå modell igen”, sa Axel. Louis klappade honom på axeln,

”Käre Axel, du vet att jag älskar er båda, men är man i Paris så är det henne man vill måla av”. Han pekade.

”Där borta till exempel, ligger Place Ravignan. Jag har hört att Picasso har en ateljé där. Och lite längre söderut finns Boulevard de Clichy. Jag har vänner som besökt barer och caféer där, men nu är det min tur. Och er”. Louis tystnade och log mot Ellinor och Axel där de stod arm i arm och såg åt de håll Louis pekade.

”Bara visa vägen”, sa Axel.

”Vårt mål för morgondagen”, bestämde Louis. ”Och här bara en bit nedanför ligger ju Place du Tertre. Det kommer du att gilla, Ellinor! Om du vill ha ditt porträtt målat så ska du gå dit! Där trängs sådana som jag. Konstnärer som har passionen men kanske inte möjligheten att hyra en ateljé. Kanske inte så här års förstås, men om ett par månader så…”

”Lova att du tar oss dit, Louis”. Ellinor längtade redan efter våren, som hon hört skulle vara så fantastisk i Paris. Men precis som Louis beskrivit för dem, var staden även nu glittrande vacker när man såg de snötäckta taken så här från toppen av världen. Längre bort ståtade Eiffeltornet. Ellinor kände ingen omedelbar längtan att komma närmare, men var glad att hon var här och fick se detta järntorn resa sig mot skyn. Det utstrålade en sorts ensamhet, som om dess prakt krävde en solitär position.

 De vandrade ner till Rue des Saules, och slank in på Lapin Agile. Den lilla cabarétklubben var nästan fullsatt men de lyckade få ett litet bord längst in i lokalen. Det gav mer intryck av ett ölsjapp i Stockholm, än den parisiska hemvist för bohemer och konstnärer som det sades vara, tänkte Ellinor. Inredningen var enkel, med slitna träbord och läderklädda pallar. Louis beställde kaffe åt dem, och kom till bordet med en bricka. Där stod också tre glas av den giftgröna dryck de smakat kvällen innan. Ellinor var tveksam, skulle hon verkligen dricka det igen? Hon var nästan rädd för dess effekt. En effekt som hon inte visste om den berodde på innehållet, eller bara på hjärnspöken som framkallades av ryktet om denna lite farliga vätska.

”Du behöver inte om du inte vill, älskling”. Axel sträckte fram sin hand för att befria Ellinor från den börda som det lilla glaset med sprit tycktes vara för henne. Ellinor hejdade honom och skrattade.

”Nej, jag tar det gärna. Bara du tar hand om mig när jag blir oregerlig”.

”Du vet att både jag och Louis kommer att ta hand om dig sedan”. Axel såg på henne med tunga ögonlock. Hans blå, blå ögon gav henne ett löfte hon ville få infriat genast! Hon svepte glaset med absint.

”Jag tycker vi går tillbaka till hotellet nu, tycker ni inte?”. Hon kände hur den gröna fen uppmanade henne till otukt, och hon tänkte lyda.

”God idé, fröken Bengtsson”. Axel kysste hennes kind, och de begav sig hemåt.

Ellinor visste inte om det var malörten eller bara inbillning, men när Louis och Axel fört henne till himlens rand, kunde hon svurit på att där var en liten grön fe som retsamt leende flög runt i rummet. Hon glömde bort den när Axel kom till henne. Han stötte i henne och Louis hade sina varma, våta läppar om hennes bröst. Paris var en underbar stad!